onsdag 27 augusti 2008

Bloggen har flyttat!

Ja, inte hela. Det mesta lämnar jag kvar.
Men fortsättningen, den kommer att äga rum i

MIN NYA BLOGG!

måndag 25 augusti 2008

Klas på bokmässan i Göteborg

På fredagen 26/9, kl 15.40 läser jag på bokmässan. Scenen är den trivsamma rum för poesi.
En ganska fin presentationen har arrangörena plitat ihop: "Klas Mathiasson - poet och musiker. Gör ljudexperimentella uppläsningar och låter texterna i den aktuella diktdebuten urklippt. cirklar & fyrkanter röra sig mellan lyrik, prosa och ljudpoesi." Ja, så är det nog. Jag brukar dock undvika att kalla mina texter för experimentella. Inte uppläsningarna heller. Uttrycket känns lite slitet. Dessutom experimenterar jag inte; jag vill att mina texter ska vara som de är. Eller blir. Fast då är de kanske experiment ändå. Det kanske inte är så dumt; experiment kan lyckas, misslyckas, eller nåt däremellan. Och det misslyckade experimentet är ju lika mycket experiment som det lyckade. Och faktiskt lika intressant. Vad gick snett liksom? Och en hel del i mina texter går ju snett. Precis som jag vill att de ska. Hm.
Det där gick nog snett. Eller blev det helt rätt. Eller nåt däremellan.
Hur som helst så är ofta andra bättre på att beskriva vad jag pysslar med än vad jag själv är. Stanzaarrangörerna formulerade följande inför uppläsningen i Malmö: "I sin debutdiktsamling urklippt. cirklar och fyrkanter ger han sig ut på undersökningar av det omkringliggande språket från Byggare Bob till A-kasseblanketter vilket han bryter upp, skärskådar och omstrukturerar. Mathiassons konceptuella dikter lämpar sig dessutom ypperligt för scenen." Det där hade jag aldrig fått ihop.
Tjusigast är nog Viktor Johanssons beskrivning av min bok som " ett Glimmande skatbo", och mitt diktskrivande som "ett poetiskt återvinningsarbete".
Oj, det blev visst en liten utvikning. Mitt egentliga syfte med detta inlägg var att informera följande: Jag läser på bokmässan, i rum för poesi, fredag 26/9 kl.15.40. Så. Nu var det gjort. Bra Klas. Tack!

onsdag 20 augusti 2008

cirklar, inträden & avträden

Satt och bläddrade i Carl Johan Lohmans Bröllops- och begravningsdikter (Lilla serien, Ellerströms). En fin liten volym, med inledning av Tomas Tranströmer.
Det är något sympatiskt med barockdiktarna, med sina ständiga ältanden av död, pina och förgänglighet. Jag faller direkt för inledningsraderna i dikten "Förändring":

Förändring är i allt, vår levnad är en ring,
som vilans medelpunkt ej i sin cirkel finner.


Japp! Så är det. Kunde funkat som motto för min diktsamling.
För övrigt läser jag i Bergstens Den svenska poesins historia om våra kanske två största barockpoeter, som också är varandras motpoler, ärkeskurken Wivallius och den moraliske ämbetsmannen Stiernhielm. Stiernhielm lär ha jämställt den erotiska lusten med "lusten till att gå och göra en annan naturlig gärning". Som oförbätterlig solochvårare såg väl Wivallius en annan potential i erotiken. För honom var sängkammaren ett inträde till fina salonger. För Stiernhielm var den tydligen bara ett avträde. Hm.

söndag 10 augusti 2008

Klas bloggar igen

Så där ja. Det var den sommaren. Jag har varit nedkopplad. Eller bortkopplad. I vilket fall som helst ganska avkopplad i en stuga vid havet några veckor.
Det är farligt med lite längre ledighet. Man blir varse att det går att leva ett hyfsat meningsfullt liv utan regelbundet lönearbete. Senaste veckan har jag dock känt att det börjat dra ihop sig. Det stundande återvändandet till vardagen. Särskilt om morgnarna, då en viss ångest slagit till. Rannsakningar! "Jag skriver mitt namn på huden och huden vänder sig bort" eller något liknande har Bernard Noel skrivit. Tror jag.
Den engelske poeten Philip Larkin gillade inte sitt jobb. Han menade dock att det hade en poäng: "Man vaknar och vill skära halsen av sig. Sen går man till jobbet och efter en kvart vill man skära halsen av någon annan. Man är botad." Han var bibliotekarie. Själv jobbar jag som lärare och det är sällan jag vill skära halsen av någon. I alla fall inte av eleverna. Gudskelov! Nä, faktum är att jag trivs alldeles utmärkt med mitt jobb. Och kan knappast tänka mig något bättre. Och ändå den där ångesten...
Nu när vardagen åter träder in i livet ska jag försöka blogga lite mer. Om inte annat så för att slipa min usla prosa. Dessutom öppnar jag och konstnären Per Brunskog snart portarna till en gemensam blogg där vi ämnar publicera verk som inte riktigt passar in någonstans. En mötesplats för mina ljud-text-verk och hans bilder. Mer om detta följer.

onsdag 2 juli 2008

Ett personligt avtryck

Fann nedanstående dikt när jag rensade filer på min hårddisk. Den författades för några år sen, då jag läste Kreativt Skrivande vid Växjö universitet och var mitt inne i en intensiv period av klippande i livsstilsmagasin. Några av de andra skribenterna hade svårt att ta till sig mina klippdikter, tyckte att de var opersonliga och eftersökte "något som är Klas fingeravtryck". Eftersom jag är en mycket enkel person, som eftersträvar en så bokstavlig läsning som möjligt, tog jag kritiken på orden och författade dikten "Klas snusiga tumme avtryckt på toalettpapper". Med några års distans finner jag den vara riktigt vacker i sin stumhet.






torsdag 19 juni 2008

Litteratur för dödsdömda

Förra sommaren drabbades min farsa av magcancer. Beskedet var tungt, men ett litet hopp tändes när läkarna menade att det kanske skulle gå att skära bort. Farsan åkte ned till Lund och förbereddes för en maratonoperation. Tyvärr blev det inte så. Det var värre än läkarna förutsett, cancern hade spritt sig och för att inte förvärra situationen avbröts operationen på ett tidigt stadie. Det var med andra ord kört.
Jag fick beskedet och tog genast tåget till Lund för att vara nära honom. I väntan på besökstid gick jag in en bokhandel och fick syn på Den fyrbenta kråkan, en tunn samlingsvolym med texter av den ryske författaren Danil Charms, tolkade till svenska av Dmitri Plax. Då jag tidigare läst några texter av Charms i BLM och gillat dessa mycket köpte jag boken.
Jag gick upp till farsan, som bortsett från cancern var en kärnkfrisk sextioåring med stark fysik, och vi pratade en del om livet, döden och så vidare. Sånt som man pratar om med en frisk människa man älskar som just fått en dödsdom. Alltså allt möjligt. Bara lite saktare, och med en och annan suck mellan orden. Han undrade vad för bok jag hade med mig. Jag visade den och när jag lämnade honom honom för kvällen ville han behålla den.
Dagen efter, när jag kom dit, låg han i sängen och skrattade. Han läste högt ur boken, för mig, andra patienter och personal. Ja, vi hade ganska trevligt med Charms cyniska små anteckningar som enligt mig är stor textkonst:


ETT MÖTE

Det var en gång en person som gick till sitt arbete, men på
vägen mötte han en annan person, som just köpt en
polsk limpa och var på väg hem till sitt.
Och det är, egentligen, allt.

Jag tog tillbaka boken i oktober i höstas, då farsan avled.
Den fyrbenta kråkan av Danil Charms, utgiven på det fina lilla förlaget Ramus, rekommenderas till alla dödsdömda. Även de som inte fått någon uttalad tidsbegränsning.
Boken förändrar inte livet, men den är vacker och gör tillvaron lite roligare. Trots allt.

onsdag 18 juni 2008

Åt ångest gläd dig


Kanske är det en tvångstanke, men jag trivs med den; jag reser aldrig någonstans utan Eric Hermelins Persiska antologin i väskan eller fickan. Den ligger alltid där, ofta orörd, men ibland tar jag upp den och läser någon tumvers.
Jag älskar Hermelins väldiga projekt. Engagemanget, energin och flödet i översättningarna av sufier och mystiker är underbart maniskt. Hans notoriska noggrannhet. Besattheten som hans texter präglas av måste helt enkelt betyda: Det här är viktigt!
Antagligen är det Sture Dahlström som ligger bakom min fascination för Hermelin. I en av hans romaner, jag kommer inte ihåg vilken, störs huvudpersonens nattsömn ständigt av en galen rumsgranne som dyker upp och reciterar Hermelintexter. Rumsgrannen menar att en yngling måste “inkapslas” i dikter av Hermelin för att kunna klara sig ute i vida världen.
Yngling kan jag nog inte betraktas som längre. Men för säkerhets skull följer Hermelin med vart jag än beger mig. Och då och då tar jag upp den och slår på måfå upp en sida. Ofta hamnar jag på ett uppslag där följande rader av Rumi står att finna:

8. ÅT ÅNGEST GLÄD DIG

Åt ångest gläd dig, åt ångest och förnedring, ty ångest och
förnedring är den repets snara, hvarmed Den Högste
drar Hem dig till Sig.
På denna Väg, på Vägen hem till Gud, går kosan uppåt ideligen
nedåt.
En skatt ditt lidande. Din olycka dess grufva.

Det känns tryggt. Allt som oftast har man något att glädja sig åt.
Om inte annat så åt klarheten i formuleringarna.